Rörigt inlägg - trevlig helg

God dag på er alla! Här sitter jag nu i soffan, tar det lugnt och bara myser. Är godissugen som bara den, men har bestämt mig för att inte äta godis i veckorna mer.. ugh! Vet att suget släpper efter bara några dagar, men första dagen är ju alltid värst. För man vet att man bestämt sig att inte äta, och jag har godis hemma... MEN NEJ. Har istället köpt massa gott, men nyttight (ish) att äta. Typ jordgubbar, torkad frukt och olika bars. Så lite allt möjligt, gott men inte godis. 
 
Förutom mitt godisdilemma, så går livet bra. Börjar återigenn komma in i vanorna med att vara tillbaka. Var inte ledsen att åka tillbaka alls, men kändes ledset att lämna hemma. Bra ledset, som om det var något jag vill göra, är trygg med att göra och borde göra. Mer som att jag är så tacksam över hur fina människor jag har hemma, och hur underbart det var att se dem, hur mycket jag kommer sakna dem - fast jag älskar mitt liv här. 

Att komma tillbaka hit och se barnen igen, var helt underbart och fullkomligt fantastikt! Hade saknat dem så mycket, så är underbart att få krama på dem igen. Har nästan varit tillbaka i två veckor nu, och hade i helgen bott i England i 5 månader. Shit vad fort tiden går! På tal om helgen, så spenderades den först i London med Mikkan ifrån hemma i Sverige (som också flyttat till England, dock två timmar bort) och Cecilie. Så var underbart att träffa Mikkan igen, har saknat henne så! Och Alltid lika roligt att umgås med Cecilie! Lördagen tog vi det bara lugnt, åt pizza och såg på tv. Söndagen däremot gav vi oss av till Windsor, tog foton och åt picnic! Jag köpte nya (skitsnygga) jeans på River Island! Skulle ha kostat 38 £, men var på rea och betalde bara 20£ - STOLT. 
 
 

En annorlunda flygresa hem

Hejsan! Återigenn har bloggen stått stilla en tid, denna gång för att jag varit hemma en sväng. I fjorton dagar till och med, men mer om det i ett annat inlägg. Nu tänkte jag klaga lite, en sista gång innan jag lägger detta strul bakom mig! Haha. 
 
Skulle alltså flyga hem onsdagen den 3 januari, och ville såklart att allt bara skulle flyta på. Resan börjar 10.35 när jag tar bussen hemifrån och beger mig emot stockholm. Denna buss skulle passa min resa perfekt och var så lycklig att jag hittat den. Skulle ta en direkbuss fyra timmar hela vägen till Arlanda och vara på flygplatsen 2,5 h innan flyget gick. Rätt perfekt och med gott om tid ifall något skulle gå fel.

Det första som händer är att bussen är full och att det kommer en extra, och jag kommer trots allt få göra ett byte (men ändå hinna i tid). Jaja, ingen fara. Busschaförren var supertrevlig, och inget mer med det. Allt löser sig, jag har tid. Sätter mig på bussen, har gott om plats, wifi och laddaruttag. Det känns ändå rätt nice. Kommer fram till Stockholm, gör ett kvickt byte och kommer lätt hela vägen till Arlanda terminal 2. Se där, det löste sig! 
 
Jag kollar till och från min app ifrån flygbolaget och ser att flyget är ca 1 h sent, varierar lite men ligger ca där. Segt, men inte oväntat. Vädret i UK var inte direkt på topp, och att vänta får väl gå. Långtråkigt, men så det är. Jag hade böcker, spellistor på spotify och svensk godis (som jag saknat så!) att mumsa på, så det var väl bara att vänta ut. Äter en svindyr macka, och dricker två koppar kaffe, detta löser sig! 
 
Lite mer än 1 h innan flyget nu ska gå, går jag til gaten, allt går smidigt den är lätt att hitta och jag är först där och kan lätt se en sån där skärm där senaste uppdateringarna om flyget står. Det fylls på med folk, och vi blir påsläppta i rätt god tid. Jag har lyckats få tag i en mittenplats och tränger mig in där, sätter på mig bältet, hörlurarna och börjar läsa min bok. Jag tror att det tar ca 40 min, sen börjar motorn startas upp och vad jag fattar som är vi redo att flyga. Sen blir det tystare igen... Efter ett tag säger dem något i högtalarna, och jag inser att något är fel. Dem berättar att något med motorn (Tror jag!), inte funkar. Dem ringer hit några som ska kolla på det och vi får vänta ytterliggare lite. Vid detta laget är vi alltså ca 2 h sena. 
 
Personerna som ska kolla motorn anländer, och vi får vänta lite medan dem kollar vad som är fel och om det går att ordna. Efter ca 20 min, ropar dem i högtalarna att vi måste testa att starta motorn ett par gånger, och att resultatet av det sedan kommer avgöra ifall vi kan flyga eller inte. Testerna görs, och allt ser bra ut. Skönt. Nu skulle bara lite pappersarbete göras (20 min till), och sedan kan vi flyga relativt snart. Yay!
 
Allt ser ut att vara redo, att vi gör oss redo för att flyga igen. Jag hör hur motorn startas upp, sen tystnar igen och detta upprepas ett par gånger. Efter en kort stund ropas det i högtalarna igen "Jag är rädd att felet kommit tillbaka, vi kan tyvärr inte flyga ikväll. Det är inte värt risken". Segt. Bra att dem inte flyger när det finns en risk, absolut! Självklart hellre tusen tester och ett slutgiltigt nej, än att faktiskt chansa. Men när man suttit där på det där planet  i ex antal timmar, börjar i alla fall jag känna en viss frusturation över att allt ständigt ändras. Vi lastas av planet, och får gå tillbaka till gaten för att vänta på mer info. 
 
"Tack för erat tålamod, vi vet mer snart", och likande är en fras vi hör mycket denna kväll. Nåja, det suger och jag är irriterad, men det är som det är. Jag har meddelat alla, och jag missar visserligen jobb (och har dåligt samvete för det), men dem är helt med på vad som händer också och så förstående. Men nu ändras allt igen, ur högtalarna ropas "vi kanske kan flyga ikväll ändå, är det någon som inte längre vill säg till oss". Klockan är nu c 22.00, kanske 23.00, är inte helt säker. Jag går fram för att fråga vad som händer om man inte vill följa med, osäker på vad jag själv vill göra. Känns anigen otryggt efter alla fel, men jag har ju tider att passa. Och som flera personer säger till mig, dem flyger ju inte ifall allt inte är okej. Finns väl få saker som har så hårda regler som flygbolag. Flera andra personer lämnar lokalen, vägrar flyga med. En del är arga, andra trötta. Jag stannar, kan ju inte bara gå. Dem ändrar sig igen "Vi behöver inte veta vilka som ska med eller inte, bara vänta". Okej, bra. Jag behöver inte bestämma mig. Tiden tickar. "Vi vet mer om 5 minuter" sägs ett par gånger. 
 
Jag förstår ju också att det inte är dem som står och svara på våra frågors fel, och jag förstår också att det är svårt att vara snäll och trevlig emot både arga och irriterade människor som ständigt ställer frågor. Men där och då vill jag bara veta om flighten är inställd (igen), eller om den nu istället ska gå. 
 
Tillslut får vi ett sms där det står att den är inställd, och lika så ett mejl med ny flight imorgon att acceptera samt en notis i appen. Något senare kan personalen bekräfta samma sak, och nu skickas vi att hämta vårat bagage som lastas av samt få hotell. Jag är snabb ner och får en lapp med mitt hotell, samt berättat om en buss som jag ska ta. Klockan är nu ca 23.30 om jag minns rätt. Väskorna kommer efter en tid, och tillslut kommer jag ut till bussen och är på mitt faktiska hotellrum (som var fint och fräsht) vid 00.30 ca. Nu ska jag vara helt ärlig, här är jag lättad men bitter och trött. Inser att jag måste checka in på mitt nya flyg för imorgon, inser dessutom att jag måste köpa till en ny väska. För eftersom jag hade köpt till min incheckade väska i efterhand, skulle pengarna för denna automatiskt (har dem inte gjort än, men väntar lite till), ges tillbaka och en ny måste inhandlas. Så jag köper (mitt i natten) en ny väska att checka in, för att göra det på flygplatsen skulle som vanligt kosta nästan det dubbla. Tillslut är allt klart och jag somnar.
 
Morgonen efter vaknar jag efter en skaplig sömn, äter hotellfrukost har en relativt lugn morgon och kommer iväg nästan som jag ska vid 15.10 ca. Vilken jäkla flight! Men det löste sig ju tilslut.
 
 

Helgen - London + Idas födelsedag

Hejsan! Sitter i soffan, lyssnar på Freddy Kalas och bara njuter av livet. Denna helg skulle egentligens spenderas i Bath, men i slutändan hamnade vi i London i vilket fall. Tanken var att spendera förra helgen där, men då var jag sjuk och missade. Så att jag hann med ett besök där var supertacksamt! Köpt fler juklappar, och är nu iprincip klar! Idag ska jag försöka provpacka, för flyger hem om ett par dagar en sväng och måste få med mig allt. När jag bokade flyget hem för 2 månader sen tänkte jag att "Näää, jag behöver inte incheckat bagage" och skippade det... Nu önskar jag nästan att jag hade lite mer plats, haha! 
 
I alla fall, vi hann med att kolla in julbelysningen igen! Annars hängde vi bland annat på Oxford Street, Bond Street och dem andra klassikerna! Här kommer lite bilder!

 
När vi kommit hem bytte vi julklappar och sedan sov dem över. Söndagen spenderades hos Ida med att fira hennes kommande födelsedag. Vi åt en klassisk dansk födelsedagstårta och hade det allmänt mysigt! 
 
 

Tack mamma och pappa

Jag har mått dåligt i mitt liv. Nej, oroa dig inte. Jag mår bra nu, ärligt, jag lovar. Det gör jag verkligen. Jag mår så jävla bra. Men jag skulle vilja berätta lite för dig om hur stolt jag är över att jag mår så bra idag. Hur stolt jag är att jag tagit mig hit, och hur glad jag är att jag vågade fortsätta vara mig själv genom allt. 
Och jag tror att anledningen till att jag idag kan prata om det, är att jag tagit mig igenom det. Och att tacka för det har jag min mamma och pappa i första hand. Min mamma och pappa som trott på mig genom allt, som stöttat mig och pratat med mig. Som aldrig har fått mig att känna mig konstig eller fel för att jag varit som jag är. Som alltid trott på mig och den jag är, som alltid visat mig att det är okej att vara den man vill vara. Jag är så stolt över mig själv för den jag är idag, och det har jag min mamma och pappa att tacka för. Så detta är ett tack till dem. 
 
Tack för att ni höll om mig när jag grät i panik över alla tankar i mitt huvud. För jag har haft så mycket ångest, så mycket tvivel på mig själv och alla runt omkring mig. Jag har tvivlat på om jag är rätt, om jag är fel och om jag är konstig. Men min mamma och pappa har alltid sagt till mig att jag är okej, även om livet är emot mig. Min mamma och pappa har alltid stöttat mig till att vara mig själv, fast hela världen varit främmande. 
 
Jag kommer aldrig glömma alla gånger min mamma frågat hur jag haft det i skolan, hur många gånger jag kort svarat bra. Hur många gånger hon sagt "ha det bra i skolan", och jag stressat rusat ut genom dörren. Hur många gånger hon tvingat i mig en macka som hon brett, lagt i en påse och tvingat  mig att äta. Hur många gånger den där mackan varit iprincip det ända jag ätit den skoldagen. 
 
Jag kommer aldrig glömma den tiden i mitt liv när jag var rädd för allt. Natten, förändring, att gå hem själv ifrån skolan. Allt. Små saker som stora. Då sa min pappa några ord som jag upprepat så många gånger efter det, "Man ska vara medveten om sina rädslor, men aldrig låta dem styra ens liv". Jag kommer aldrig glömma det där. Det hjälpte mig att sova gott om natten, det hjälpte mig att våga säga emot människor, det hjälpte mig att våga gå utomhus själv. Det hjälpte mig att välja den linje jag ville på gymnasiet, och ingen annan. Det hjälpte mig att våga göra allt det som jag ville, fast det är läskigt. 

Jag kommer aldrig glömma den gången jag var 17 år gammal och hade misslyckats på ett viktigt prov som jag pluggat massor till. Jag kommer aldrig glömma ångesten som byggdes upp, stressen som kom och paniken som växte inom mig när jag såg hur mycket skolarbete jag skjutit framför mig. Hur jag kom hem, gick in på mitt rum och grät floder. Då kom min mamma in, och bara låg där och kramade om mig. 17 år gammal grät jag i min mammas armar för att hela världen var för mycket, och hon sa att allt var okej. 
 
Jag kommer aldrig glömma hur jag 18 år gammal inte sov på ett halvår. Hur jag drack kaffe för att kompensera för min sömn, för att stå på mina ben. Jag var inte ledsen, mådde inte dåligt och ingen var elak emot mig, men jag var så stressad. Jag la mig i sängen och försökte somna, stirrade upp i taket i timmar. Efter ett par dagar, veckor, månader, jag vet inte. Gav jag upp, jag tittade på netflix tills mitt i natten, släckte lampan när jag var utslagen. Sov tre timmar, för det var bara då jag kunde sova. Skojjade med folk om att jag tittat för länge för att det var roligt, döljde det lika bra för mig själv som för alla andra. Ibland stirrade jag upp i taket i timmar, väntade på att somna men sov inte. Det finns inget värre, än att ha tid, trygghet och tystnad för att sova, men ändå ligga vaken i timmar. 

Jag kommer aldrig glömma hur jag fick tag på ännu ett jobb, för jag tycker om att jobba, helt ärligt. Hur jag tillslut bröt ihop och ringde först till min mamma och sen min pappa och sa att jag ringt och tackat nej till ettt jobb, och hur dem båda blev glada. Hur dem sa att de var stolta över mig, för att jag tackat nej. Efter det vände det, efter det började jag må bättre. Jag erkände för mig själv att jag gjorde för mycket på en gång.   
 
Allt detta har lärt mig att stå upp för mig själv. Att vara den jag är, att säga högt vad jag tycker, att testa allt jag vill och veta att jag är värd något. Att inte ge människor som inte uppskattar mig min tid, men att inte heller vara elak emot dem. För dem är inte värda det. 
 
Mina förädrar har lärt mig att stå upp för mig själv, att vilja försöka själv. Att prova själv. Att inte passa in i något fack eller bero på någon annan. 
 
Se bara på saker som att jag med min pappa har bärt ved eller lärt mig att tända en brasa. Att jag följt med ut och fiskat, eller sett på hur man kör båt. Att han visat mig hur man använder en skruvdragare och att han när mitt rum skulle fixas, berättade och visade mig hur man målade om, men att jag fick måla min egen vägg. Min pappa har lärt mig att göra saker själv, inte gjort dem åt mig.
 
Se bara på hur min mamma har levt sitt liv. Hon har visat mig att det är okej att be om hjälp med saker man inte kan, men att det mesta går att lära sig att göra själv. Att man kan läsa, lära sig och fråga. Att allt går att lösa, att man kan vara kreativ och lösa alla världens problem. Att man inte behöver någon göra något åt en, för man kan testa prova och lära sig. Min mamma har lärt mig att man inte ska bero på någon annan, för man kan så mycket mer än man tror. 
 
Jag har sett mina föräldrar stå upp för sig själva, för mig och min lillasyster och för vad dem tror på. Dem har visat att man ska göra vad man känner är rätt, och på det sätt man tycker är rätt, även om alla är emot än. Att även om allt verkar omöjligt, ska man inte ge upp. Även om allt inte blivit som man önskat, blir det bra ändå. Även om allt inte löser sig, har man lärt sig något tills nästa gång. 
 
Mina föräldrar har lyssnat på mina sammanbrott, försökt förstå MIG och vad jag verkligen känner. Dem har lärt mig att våga vara mig. För hur jag än har varit, hur liten och hjälplös jag än har känt mig har dem alltid behandlat mig som om jag är bra för att jag är jag. Tack vare mina föräldrar har jag fått modet att vara mig, och jag har lärt mig att jag är värd något.
 
Tack mamma och pappa, idag är jag lycklig. För ni har lärt mig att jag är bra.