Tack mamma och pappa

Jag har mått dåligt i mitt liv. Nej, oroa dig inte. Jag mår bra nu, ärligt, jag lovar. Det gör jag verkligen. Jag mår så jävla bra. Men jag skulle vilja berätta lite för dig om hur stolt jag är över att jag mår så bra idag. Hur stolt jag är att jag tagit mig hit, och hur glad jag är att jag vågade fortsätta vara mig själv genom allt. 

Och jag tror att anledningen till att jag idag kan prata om det, är att jag tagit mig igenom det. Och att tacka för det har jag min mamma och pappa i första hand. Min mamma och pappa som trott på mig genom allt, som stöttat mig och pratat med mig. Som aldrig har fått mig att känna mig konstig eller fel för att jag varit som jag är. Som alltid trott på mig och den jag är, som alltid visat mig att det är okej att vara den man vill vara. Jag är så stolt över mig själv för den jag är idag, och det har jag min mamma och pappa att tacka för. Så detta är ett tack till dem. 

 

Tack för att ni höll om mig när jag grät i panik över alla tankar i mitt huvud. För jag har haft så mycket ångest, så mycket tvivel på mig själv och alla runt omkring mig. Jag har tvivlat på om jag är rätt, om jag är fel och om jag är konstig. Men min mamma och pappa har alltid sagt till mig att jag är okej, även om livet är emot mig. Min mamma och pappa har alltid stöttat mig till att vara mig själv, fast hela världen varit främmande. 

 

Jag kommer aldrig glömma alla gånger min mamma frågat hur jag haft det i skolan, hur många gånger jag kort svarat bra. Hur många gånger hon sagt "ha det bra i skolan", och jag stressat rusat ut genom dörren. Hur många gånger hon tvingat i mig en macka som hon brett, lagt i en påse och tvingat  mig att äta. Hur många gånger den där mackan varit iprincip det ända jag ätit den skoldagen. 

 

Jag kommer aldrig glömma den tiden i mitt liv när jag var rädd för allt. Natten, förändring, att gå hem själv ifrån skolan. Allt. Små saker som stora. Då sa min pappa några ord som jag upprepat så många gånger efter det, "Man ska vara medveten om sina rädslor, men aldrig låta dem styra ens liv". Jag kommer aldrig glömma det där. Det hjälpte mig att sova gott om natten, det hjälpte mig att våga säga emot människor, det hjälpte mig att våga gå utomhus själv. Det hjälpte mig att välja den linje jag ville på gymnasiet, och ingen annan. Det hjälpte mig att våga göra allt det som jag ville, fast det är läskigt. 

Jag kommer aldrig glömma den gången jag var 17 år gammal och hade misslyckats på ett viktigt prov som jag pluggat massor till. Jag kommer aldrig glömma ångesten som byggdes upp, stressen som kom och paniken som växte inom mig när jag såg hur mycket skolarbete jag skjutit framför mig. Hur jag kom hem, gick in på mitt rum och grät floder. Då kom min mamma in, och bara låg där och kramade om mig. 17 år gammal grät jag i min mammas armar för att hela världen var för mycket, och hon sa att allt var okej. 

 

Jag kommer aldrig glömma hur jag 18 år gammal inte sov på ett halvår. Hur jag drack kaffe för att kompensera för min sömn, för att stå på mina ben. Jag var inte ledsen, mådde inte dåligt och ingen var elak emot mig, men jag var så stressad. Jag la mig i sängen och försökte somna, stirrade upp i taket i timmar. Efter ett par dagar, veckor, månader, jag vet inte. Gav jag upp, jag tittade på netflix tills mitt i natten, släckte lampan när jag var utslagen. Sov tre timmar, för det var bara då jag kunde sova. Skojjade med folk om att jag tittat för länge för att det var roligt, döljde det lika bra för mig själv som för alla andra. Ibland stirrade jag upp i taket i timmar, väntade på att somna men sov inte. Det finns inget värre, än att ha tid, trygghet och tystnad för att sova, men ändå ligga vaken i timmar. 

Jag kommer aldrig glömma hur jag fick tag på ännu ett jobb, för jag tycker om att jobba, helt ärligt. Hur jag tillslut bröt ihop och ringde först till min mamma och sen min pappa och sa att jag ringt och tackat nej till ettt jobb, och hur dem båda blev glada. Hur dem sa att de var stolta över mig, för att jag tackat nej. Efter det vände det, efter det började jag må bättre. Jag erkände för mig själv att jag gjorde för mycket på en gång.   

 

Allt detta har lärt mig att stå upp för mig själv. Att vara den jag är, att säga högt vad jag tycker, att testa allt jag vill och veta att jag är värd något. Att inte ge människor som inte uppskattar mig min tid, men att inte heller vara elak emot dem. För dem är inte värda det. 

 

Mina förädrar har lärt mig att stå upp för mig själv, att vilja försöka själv. Att prova själv. Att inte passa in i något fack eller bero på någon annan. 

 

Se bara på saker som att jag med min pappa har bärt ved eller lärt mig att tända en brasa. Att jag följt med ut och fiskat, eller sett på hur man kör båt. Att han visat mig hur man använder en skruvdragare och att han när mitt rum skulle fixas, berättade och visade mig hur man målade om, men att jag fick måla min egen vägg. Min pappa har lärt mig att göra saker själv, inte gjort dem åt mig.

 

Se bara på hur min mamma har levt sitt liv. Hon har visat mig att det är okej att be om hjälp med saker man inte kan, men att det mesta går att lära sig att göra själv. Att man kan läsa, lära sig och fråga. Att allt går att lösa, att man kan vara kreativ och lösa alla världens problem. Att man inte behöver någon göra något åt en, för man kan testa prova och lära sig. Min mamma har lärt mig att man inte ska bero på någon annan, för man kan så mycket mer än man tror. 

 

Jag har sett mina föräldrar stå upp för sig själva, för mig och min lillasyster och för vad dem tror på. Dem har visat att man ska göra vad man känner är rätt, och på det sätt man tycker är rätt, även om alla är emot än. Att även om allt verkar omöjligt, ska man inte ge upp. Även om allt inte blivit som man önskat, blir det bra ändå. Även om allt inte löser sig, har man lärt sig något tills nästa gång. 

 

Mina föräldrar har lyssnat på mina sammanbrott, försökt förstå MIG och vad jag verkligen känner. Dem har lärt mig att våga vara mig. För hur jag än har varit, hur liten och hjälplös jag än har känt mig har dem alltid behandlat mig som om jag är bra för att jag är jag. Tack vare mina föräldrar har jag fått modet att vara mig, och jag har lärt mig att jag är värd något.

 

Tack mamma och pappa, idag är jag lycklig. För ni har lärt mig att jag är bra.