Att flytta hit som au pair

Att flytta till England som au pair var helt klart det bästa för mig att göra, och jag är så stolt över mig själv att jag faktiskt gick hela vägen och flyttade hit. Har nu bott här i nästan tre månader (nästa måndag) och tänkte svara på lite frågor om hur det känns och är, och sedan är tanken att svara på frågorna igen nu och då för att se om mina svar ändras. 

 

 

För mig är denna fråga rätt enkel att svara på, för att jag inte ville låta bli. Det kanske låter dumt, men jag ska förklara. Jag ville åka hit för att jag ville vara självständig, se något nytt, utvecklas, visa andra och mig själv att jag kunde etc. Alla dessa anledningar ledde till att jag ville åka, men vad som faktiskt fick mig att gå in på sidan, söka, skypa och leta familjer var att jag inte ville säga om 10 år att "jag ville åka", nu kan jag säga att jag "åkte". 

 

 

Det uppenbara är självklart det jag saknar mest, mina vänner och min familj. Fan vad jag älskar dem. Om man inte ska se til det, utan icke levande saker... Så saknar jag vår stuga. Och havet. 

 

Ska jag vara riktigt ytlig så saknar jag chips. England är bra på mycket, men chips är inte en av dem. 

 

 

Trafiken! Haha. Att folk kör på vänstersida var underligt, men något jag såklart visste om innan jag kom hit. Däremot hur man kör bil här chockerar mig. Hemma kör vi efter regler, här kör man efter respekt. Alltså, hemma är vägarna stora och man håller sig på sin sida, till och med på små landsvägar går det liksom att mötas oftast. Kommer det någon som ska ut på vägen tänker vi huvudled, högerreglel, utfartsregel etc. Vi har helt enkelt en reglel för varje situation, och den ska följas... punkt. 

 

Här kör man efter respekt. Det är klart ingen kör emot rött eller fel håll i en rondell (eller jo, men det gör man ju alltid... Vänstertrafik, haha!). Men när man ska fram på vägarna (som för mig som bor i en småstad) är små, då stannar man och väntar på varandra. Nu snackar vi inte när ett träd har fallit eller om något ska byggas om som hemma, utan vi snackar varje gång jag är ute och kör. Här parkerar man också vid vägkanten, och det är inte alls alla som har en egen garageuppfart. Detta resulterar som sagt i att man får köra på fel sida hela tiden och därmed stanna och vänta på varandra. Nio av tio gånger funkar detta superbra, engelsmännen är ju liksom vana och löser situationen på (helt ärligt) väldigt kreativa sätt. Förra veckan fick jag och Cecilie exempelvis köra slalom mellan stilastående bilar på båda sidor för att komma fram, så det löser sig. Men är man inte van är det sjukt ologiskt, sen vänjer man sig och förstår (i alla fall lite) av vad som väntas av en. 

 

Samma sak med våra regler om när, om och vem som ska stanna. Här är folk både snällare och fräckare. Jag har aldrig blivit utsläpt och utvinkad ifrån så många parkeringar eller icke huvudleder som här, men jag har heller aldrig sett fler som "passat på" att köra när resten av personerna på deras sida kör. 

 

Slutsats? Det funkar. Jag måste ge det till er England, när man väl förstått... Funkar erat sätt att köra utmärkt. Men det är så annorlunda att det finns inte emot hemma.

 

 

Förvånansvärt lätt. Jag har liksom mitt egna space, där jag få hänga själv och ha egentid. Samtidigt vet jag att jag är välkomen ut att umgås med familjen. Självklart är det svårt ibland, att veta att man ska vara med, eller om familjen vill vara ifred. Men då brukar jag bara försöka fråga öppet, för jag är ganska rak av mig och dem är likadana. Då behöver man liksom aldrig tvivla, utan kan prata om det istället. Och dem är så fina, snälla och välkomnande, samtidigt som dem respekterar att jag ibland bara vill vara ifred och jag försöker göra detsamma. Har hört historier om au pairer som aldrig fått vara ifred och som alltid haft barnen inne hos sig, och så upplever jag det absolut inte alls! Klart barnen knackar på ibland även när jag inte jobbar, men det gör mig GLAD. Att dem vill umgås med mig betyder ju att jag gjort något rätt! Och jag älskar ju att umgås med dem. 

 

 

Att se och uppleva massvis med nya saker. att känna att det finns fler möjligheter än gränser. Att allt går att testa och alla saker går att se. 

 

Sen älskar jag barn. Jag gör verkligen det. Så att få umgås med dessa två fina, underbara, fantastika barn varje dag är guld för mig. Dem är verkligen underbara och det är en ära att få se dem, jag lovar er och svär. 

 

 

 

Jag saknar alla hemma som känner mig utan och innan, alla fantastiska människor jag har där. Men samtidigt skulle jag aldrig byta bort att få vara här, för det är helt fantastiskt.

 

 

Ingen jäkla aning.