Rasande hormoner och tänkvärda åsikter

17 år, snart 18 år. Det är precis så länge jag har levt. Hur gammal är du? 10, 20, 30, 40 eller kanske 50? Detta brev är till dig som är äldre än mig, dig som ser på mig som en liten unge utan verkliga tankar. Du är inte en person, du är massor av olika människor. Du är alla som inte ser mig och mina ord som riktigt klara än. Det är inte så att du inte lyssnar på mig, för det gör du! Och oftast tycker jag om att diskutera med dig och nio gånger av tio kommer vi överens om att vi helt enkelt inte är överens eller möjligen ibland kommer vi fram till samma sak. Då tycker jag om dig, när vi kan föra en vettig konversation, hur den än slutar. När du däremot ser mig som ett stort berg av rasande hormoner, då vill jag inte prata med dig. Då vill jag skrika på dig, skaka om dig och be dig att snälla se mig för MIG. Och det kommer ju inte precis få dig att ändra åsikt, att ändra din tro om mig. Men jag skriker inte för, i alla fall inte bara för, att mina hormoner rasar omkring i ett enda virvarrv utan också för att jag precis som vilken annan människa som helst blir frusterad. Min åsikt är tydlig och mina argument är klara, men du ser dem inte. Det enda du ser är mina galna, osäkra hormner. Dessa jävla hormoner som ställer till det så mycket för DIG när JAG har dem.

Sedan säger du till mig att du har levt längre än mig, du vet mer än jag. Jag ska erkänna att ja, du har upplevet fler saker än jag har. Du har samlat på dig mycket fler erfarenheter än jag har och det måste jag respektera och lyssna till. Ibland mer än jag kanske gör! MEN bara för att du har sett, upplevt och kännt fler saker än jag betyder inte det att du vet just det vi diskuterar bättre än jag. Du har fler saker i bagaget att se till, att jämföra med och ta hänsyn till men du har INTE alla svaren. Om du nu är så stolt över allt du vet och kan som inte jag kan, lär dig lite till! Lyssna på mig som har ett annat sätt att se på saker och ting, mig som öppet försöker förklara för dig vad jag känner. Ifrån mig som har växt upp i en annan tid, upplevt andra saker än du. Jag kanske inte har FLER men jag har ANDRA synsett. Och om det som gör dig så vis är alla åsikter och uppleverlser du samlat på dig, vill du inte då ha några till?

För jag har inte nödvändigtvis fel, chansen att jag också har rätt om en masssa saker är faktiskt väldigt stor. Det pratas mycket om hur du också trodde att du visste allt när du var tonåring... MEN JAG TROR INTE ATT JAG VET ALLT. Jag är snarare väldigt medveten om att jag inte vet allt. Och alla dessa saker som du "trodde" att du visste som tonåring men som du nu säger är fel kanske är värda att ge en ny chans? För ibland känns det som om du givit upp om så mycket, ändrat uppfattning därför att det helt enkelt är enklare. Det är inte ultimat men det fungerar, det är smidigt. Minnas att det ni en gång tyckte, inte för att det fungerade bäst eller för att andra gick med på det utan för att det var vad ni i era egna hjärtan trodde på, det kan vara just det som är sanningen.

Du tycks vara himla bra på att minnas hur du tänkte som tonåring, hur du agerade och på vilket sätt du resonerade. Vilka fel du gjorde och hur du kunde ha gjort saker bättre. Hur du däremot faktiskt KÄNDE hur mycket du också KÄMPADE och vilka saker du ÅSTAKOMM verkar inte vara lika lätta att minnas. Kom ihåg det svåra, det lätta, det du såg fel och det du såg rätt på. Kom ihåg att man som tonåring inte bara är en oventande idiot utan faktiskt har något betydelsefullt att komma med. Minns du inte hur det är att försöka säga något, förklara något som är så bra och så vitkigt men folk tar det inte riktigt på allvar för det du säger är mest av allt ett resultat av dina rasande hormoner eller för att du helt enkelt är för ung?

Allt jag har att säga kommer ifrån vad jag, just jag, har att komma med. OCH DET KAN OCKSÅ VARA VIKTIGT.

Kära du, missförså mig rätt nu. Jag beundrar dig och jag ser upp till dig! Jag kanske är dålig på att säga det men så är det. Mycket av det jag går igenom nu har du redan gått igenom, men på ditt eget sätt. Du har klarat av det och det tycker jag uppriktigt sagt är starkt gjort. Du har ett liv, ett vuxet liv med helt andra svårigheter att stå emot och klara av. Vi alla möter dem, svårigheter som vi måste kämpa för att övervinna och du har vunnit så många fler strider än jag. Men jag har mina egna problem att möta, mina egna erfarenheter att skaffa och tro det eller ej så har jag redan nu en massa saker att säga som är helt fantastiska.

Så, ska vi göra en deal? När du pratar med mig från och med nu så ser du mig som någon med verkliga tankar så ska jag se dig som någon värd att lära av? Ni vuxna har byggt nuet både det bra och dåliga, vi ska bygga framtiden - precis som ni en gång gjort.

 (Foto: Dmitry Kalinin, Tryck på bilden för att komma till fotografen/Photo: Dmitry Kalinin, Press the picture to see the photographer)